Tror ni på spöken,andar,väsen kalla det vad ni vill?! 

Jag är som sagt näst intill "uppväxt" med spöken som jag vill kalla det! 

Min mor är som väldigt motaglig som det heter, att hon kan höra och känna av som jag då också kan göra och jag ser även ibland. 

JAg tycker det är otroligt obehagligt men det är samtidigt intressant och ALLA kan inte se,höra,känna av det och oftast de som inte vart med om något som är oförklarigt de tror inte på det. De hittar alltid en logisk förklaring som kanske stämmer i deras fall. 

Jag har alltid trott på de då det började redan för mig när jag var runt 8-9 år då jag kände mig iaktagen i mitt egna hus, när jag bodde med min mamma i den lägenheten så slutade det med att jag inte kunde vara själv utan slutade med att jag fick springa därifrån och sitta i skolan väldigt länge innan man började. 

Den andra lägenheten så hände skumma saker där också så som knackningar och sånt (lite smått enligt mig) även möbler som flyttade sig och sånt. 

Sen börjar det bara bli värre och värre, Vi flyttade till ett hus, i början var det lugnt men med tiden så hände bara skummare och skummare saker, så som att min Lillebror som då var (1-2 år) vägrade gå upp på övervåningen då han påstod att en läskig gubbe var där. 

Jag låg en och sov, vaknade mitt i natten av att någon satt i soffan utanför mitt rum som lixom skrapade ur en skål typ som när man käkar glass och "skrapar" ut skålen. Även att någon hoppar i soffan, och min första tanke är att det är mamma och min lillebror som är uppe kl 01.00 men de lät ju lite orelistiskt så jag ringde mamma flera flera gånger men ingen svara, så jag tog min kudde och tele och sprang upp till mamma och var LIVRÄDD och ingen var i soffan och ingen skål heller. 

 Sen var de någon som lekte på övervåningen men syskonen var hos sin pappa osv...

Nu i nya huset så var det lugnt till en början men sen efter 2-3 månader började det här med, någon som gick i trappen någon som banka i väggen och även gick på övervåningen jag vägrade gå in i badrummet på övervåningen osv så himla obehagligt! 

Det håller fortfarande på men jag har lärt mig "stänga" ner och även ignorera det men är jag själv funkar det inte alls! Hunden reagerar och även vi andra i huset. 

Så någonting finns det (enligt mig) det roliga är att det är oftast släkt eller någon som "tyr" sig till familjen, personen. 

Min story om spöken.